torsdag 20 december 2012

Kwaheri!

Så har dagen D anlänt, för åttiotvå dagar sedan skrev vi vårt första inlägg, här kommer det sista.

Innan vi begav oss till Rongai idag packade vi ner allt som vi inte behöver ha med oss tillbaka till Sverige, matlagningsgrädde, buljong och soja till Kennedy så att han kan laga sås, all extra mat, skor som vi kan lämna kvar och efter en stunds betänketid även Yatzyt som vi beslöt  att vi kan överleva utan under flygresan hem. Det blev en hel del kassar och vi tog taxi ut då vi också skulle handla in godis, läsk och kakor samt leksaker för pengar som blivit skänkta från Sverige. Att åka vägen ut till Rongai för sista gången kändes otroligt märkligt, vi har nog fortfarande inte insett att vi åker hem om några timmar. 

Väl framme vid Tuskys kände vi oss som barn själva där vi körde omkring bland hyllorna med vår vagn. För 12000 shilling, cirka 1000 svenska kronor, kan man få en hel del leksaker upptäckte vi och hela vagnen var full av bilar, dockor, doktorsset och lego. Efter att ha fyllt bilen med leksaker och snacks till allihop körde vi till skolan. Det blev en dag fylld av farväl, dans, skratt och lyckliga barn då leksakerna faktiskt blev ännu mer uppskattade hos dem. Det har varit ett par spännande, intensiva och framför allt glädjefyllda dagar för barnen på skolan den senaste tiden fyllda av bussresor, utflykter, nya leksaker och festmåltider. Det var inte helt lätt att hålla tillbaka tårarna när alla barnen skulle upp och dansa efter godisstunden och både vi, barnen och lärarna var en mer entusiastiska än vanligt. 












Efter en sen lunch öppnade vi upp alla leksakerna och det var fyrtio överlyckliga, och höga på lite för mycket socker, barn som rev upp förpackningarna och rusade iväg åt olika håll för att leka med de nya sakerna. Allra lyckligast var nog Angel som fick en ny fin docka, numera kallad baby Pinky, att leka med. Även spelet Jenga blev en stor succé och vi hann med en mysig spelstund tillsammans med de lite äldre barnen innan det eskalerade, som det allt som oftast gör. 

Innan dansen hade vi blivit halvt dränkta av läsk (vi kommer nog aldrig riktigt förstå oss på traditionerna med att kasta och hälla saker på varandra) och nu insåg vi att det nog snart var dags för nästa del, vattnet. Efter att ha fått en hel del koppar och bunkar med vatten över oss tog Jacinta över som chef och krigsgeneral och skickade barnen efter Dennis och Peter. För barnen, som aldrig får vara med när vattenkrigen eskalerar var detta något alldeles otroligt roligt och alla fyllde på sina muggar och rusade åt olika håll medan Jacinta ropade ut order i bakgrunden. Eftersom Peter numera tar sig runt på kryckor var det lite extra synd om honom, men barnen visa ingen nåd utan fick snabbt ner honom på marken och tog kryckorna. 





Lagom blöta var det dags för hej då. Detta tog några timmar då Lydia och Sven hann komma tillbaka efter möte i stan och det sedan fanns en del att prata om men tillslut blev det i alla fall gjort. Det var inte helt lätt att behöva säga "no, we are not coming back anymore. Or of course we are, but not for quite a long time" till Gitau när han frågade hur många dagar det skulle dröja tills vi kom tillbaka eller att krama om vår kenyanska familj och våra vänner och inte kunna säga vi ses imorgon eller på måndag. Den som hanterade vår avresa bäst var nog ändå Angel som inte var det minsta ledsen utan helt enkelt beslöt sig för att följa med till Sverige. När vi sa hej då vinkade alltså även Angel, och på frågan om hon inte skulle sakna mamma Esther svarade hon helt enkelt "bye bye mum, twende, twende Sweden!" (skynda skynda till Sverige!). En förvånad och något sårad treåring rusade alltså efter bilen när det var dags att bege sig. 



Den allra sista kvällen i Kenya har vi spenderat på en italiensk restaurang tillsammans med Sven och så här mätta har vi inte varit på väldigt länge! Precis innan efterrätten fick vi ett samtal från Lydia som bara ville höra vår röst en sista gång innan vi åkte och säga att hon älskar oss och att vi ses snart. Det hoppas vi också att vi gör. 

Under de här tre månaderna har väldigt mycket hunnit hända, men här kommer vår officiella topp-tio-lista över upplevelser, utan inbördes ordning. 

  • Kirinjaga. Hemgjort öl, lerhus, afrikansk stjärnhimmel och risfält och plantage så långt vi kunde se.
  • Heldagssafari i Masai Mara. The big five på en dag och picknick på savannen med utsikt över en av världens bästa naturreservat och noshörningar tre minuter bort. 
  • Utflykt med barnen. Det finns nog faktiskt knappt något bättre än att se världens finaste barn få chansen att åka båt, se krokodiler, giraffer, klappa elefanter och åka på klassresa precis som en vanlig skolklass. 
  • Avskedsfesten. Pool, jacutzi, grillad mat och definitivt en perfekt partykväll. 
  • Identitetsböckerna. Vi behöver inte säga mer, det har varit underbart. 
  • Matatuturer. Från DJ Andy och dikesfärder till reklamer om getter levererade till ytterdörren och missuppfattningar som att vi ska på skolavslutningar tillsammans med tio andra finklädda kenyaner.
  • Dagen då vi anfölls av en strejkande mobb och fick ta piki piki ut till Rongai, ingen hjälm och sick-sack-åkning mellan den kaotiska trafiken är definitivt en upplevelse. 
  • Första gången barnen fick se film på storbildsskärm. Det spelar ingen roll hur bra The Hobbit är, det är svårt att föreställa sig en bättre bioupplevelse än den för barnen på Ngamwanza.
  • Fotbollsmatchen mellan Harambee stars och Sydafrika. Mer dans, mer sång, mer ljud och definitivt mer droger än på en svensk fotbollsmatch. 
  • Davids tjugoårsdag (vi håller båda med). Vatten i mängder. 
När vi föreställde oss resan hit tänkte vi att det skulle bli en häftig resa och en väldigt bra upplevelse, men det största har ändå varit vardagen. Under tiden här nere har vi hunnit få en helt ny familj och väldigt många nya vänner och även om vi åker hem så finns de kvar. Även om känslan är lite densamma som att ta studenten så är det positiva att det inte är en klass som splittras, vi åker visserligen hem, men skolan och våra vänner finns kvar och vi kan komma tillbaka.




Det är svårt att sammanfatta en hel höst när man har varit hemma hela tiden så att sammanfatta en höst där varje dag innehåller nya händelser och intryck är i stort sätt omöjligt. Det har dock varit helt fantastiskt och även om vi vissa dagar har varit både trötta på varandra, på andra och oftast på trafiken så kunde vi när vi pratade med Sven ikväll knappt hitta en enda negativ sak. 



Om ett dygn är vi hemma i Sverige igen, tjugo grader kallare, och på måndag är det jul. Så från oss båda till er alla, en riktigt god jul, och för sista gången på den här bloggen: kwaheri. 

1 kommentar:

  1. Tack för underbar besjälad läsning med upplevelser som ni delar!
    kram Lena

    SvaraRadera