torsdag 6 december 2012

A walk to remember

I varje inlägg får ni höra om vår vardag på skolan och trafiken på väg dit och hem, men vi har en riktigt spännande vardag utanför det också.

Varje morgon går vi cirka femton minuter till busstationen, på väg dit hinner en hel del hända. Innan vi kommit ut från Woodmere går vi förbi Peter, vår vän och taxichaufför som vaknar till och vinkar glatt, ibland även pratar en stund med oss. Sedan säger vi godmorgon till dörrvakten, som vi hälsat på varje morgon men fortfarande inte vet namnet på (författarens kommentar i efterhand, David vet tydligen att han heter John och har vetat det heeela tiden!). Vi kommer ut på Rose Avenue, även kallad "The road of thousand smells". Vi passerar "The sea of instant sorrow" som de flesta morgnar får oss att nynna på vår egen tappning av man of constant sorrow, ni kanske kan gissa hur den går. Vi kommer sedan ut på vägen som när vi kom hit inte var en väg, utan en grusad stig, där vi allt som oftast möter vår sikh (vi vet inte helt säkert om han faktiskt är en sikh). Han är en skäggig äldre man med turban som vandrar till vägens ände och sedan vänder och går tillbaka. Eftersom vi brukar se honom på väg hem också funderar vi på om han spenderar hela dagen där. De allra flesta gånger försöker sig David på ett "hello" (Matilda tror att det är någon slags andlig ritual han håller på med och vill inte störa) men hittills har vi inte fått något svar (det där med ritualen verkar alltså ganska troligt). Sedan går några minuter till att hitta på ett nytt sikhskämt, exempel: Vad säger sikhen när hans son får högsta betyg? Sikhen grabb! Varför får ingen veta vad sikhens uppdrag går ut på? Det är top sikhret!

Efter det tar vi matatun till Railways, hälsar på konduktörerna vi känner och åker ut till Rongai. En promenad på cirka sju minuter tar oss sedan förbi Rongais Centrum där mannen på balkongen som vi ropar jambo till finns, The road of the crying trees, korsningen där det varje morgon sitter en höna och vår egen kör av barn som sjunger "mzungu, mzungu, mzungu". Den allra sista biten är en mystisk väg, då vi har varit här i nästan tre månader skulle man kunna tro att vi kan den ganska väl, så är dock inte fallet. Efter tre veckor upptäckte vi en öppning i buskaget in till en odling där vi kunnat svurit på att det tidigare funnits en häck. Senast idag upptäckte vi ett stort gult hus med en häck av lila blommor, som vi aldrig sett förut. Efter denna sista lilla bit kan vi slutligen sätta vår fot på Ngamwanzas trygga tomt, och nu vet ni lite mer om vår morgon! 


Idag när vi kom fram till skolan fanns det inga barn på plats då de var ute för att hjälpa Lydia att sätta upp affischer, men efter bara en liten stund var alla tillbaka. Efter det spenderades dagen med att få klart  drömkapitlet i Identitetsböckerna för de sista barnen. Några av de allra yngsta har inte fyllt i än och då dessa är vad vi kallar Ngamwanzas söt-trio fann vi oss själva sitta och le hänfört när de berättade om vad de ville bli. En av killarna i trion är John Thuo, som för det mesta går runt för sig själv. Han är inte utanför, han verkar helt enkelt inte tycka så mycket om att prata. De senaste dagarna har han dock tytt sig mer och mer till David och det finns till och med bilder där han ler, vilket vi aldrig har lyckats fånga tidigare! Flera gånger under dagen har han kommit för att visa bilder, men vill inte visa någon annan, vilket inte gör oss andra så mycket då det är nog så fint att bara se honom våga mer och mer tillsammans med David. I övrigt är Identitetsböckerna lika roligt som vanligt! 



För er som inte har träffat David sedan han fyllde tjugo kan vi informera att en hel del har hänt. Han har numera problem med sin svank, vill för det mesta spela ett parti Yatzy på kvällskanten (med den vanliga pepparkakan och en skumtomte med smak av höstäpple (ursäkta, David rättar: det heter vinteräpple faktiskt)) och kvällens höjdpunkt var när han upptäckte att Värsta Språket fanns i sin helhet på youtube, "Kolla! Värsta Språket, och man kan se hela!" på allra bästa skånskan. 


Kwaheri!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar