onsdag 31 oktober 2012

Som hemma!

Efter en lång, känslosam dag igår blev vi på kvällen bjudna hem till Lydia för att spendera natten hemma hos henne i Rongai. På vägen köpte vi med oss potatis och morötter från den lokala marknaden,  samt köttfärs och grädde från affären för att kunna laga till vår svenska nationalrätt; köttbullar med potatis och brunsås. För en säck potatis får man betala ungefär fyra svenska kronor. Detta räckte till hela familjen, inklusive oss två och personalen på skolan idag.

Är det något Kenya borde vara känt för så är det gästfriheten. Lydia tar hand om oss som sina extrabarn och är otroligt mån om att vi ska känna oss som hemma. Efter en stund kändes det därför inte det minsta konstigt att sitta på en plaststol framför gasolspisen och steka köttbullar tillsammans med Lydias dotter Jacinta, med hönsens kacklande utanför dörren.



Efter att ha hört avskräckande historier om Take Yukis (Lydias japanska vän) matlagning var vi lite oroliga över hur vår rätt skulle mottas. Kokt potatis och sås skiljer sig ganska mycket från ugali och bönor. Efter en stund skeptiskt granskande av maten vågade sig dock alla på att smaka, och blev uppenbarligen väldigt positivt överraskade. Svensk brunsås går tydligen hem även i Kenya! Efter att ha varit på Ngamwanza sedan tidigt på morgonen idag gick vi därför åter igen hem till Lydia för att göra i ordning nya portioner mat till övriga personalen på skolan så att även de skulle få smaka. Vi låter det gamla ordspråket tala, en bild säger mer än tusen ord.






Eftersom vi idag var på skolan från frukost och tills det var dags att gå hem hann vi med en hel del stoj och lek med barnen också. Vi har också hunnit göra i ordning såpass mycket i Identitetsböckerna att det imorgon är dags att ta med dem till skolan och låta barnen få fylla i om sig själva. Det ser vi fram emot! 



Kwaheri!

Den hemska vardagen

Vi har sedan länge velat göra hembesök hos några av vårdnadshavarna på skolan för att få ett bättre verklighetsbegrepp på hur vardagen ser ut för många av barnen. Igår begav vi oss därför hem till en av de lite äldre killarna på skolan, John. John är åtta år, men eftersom de flesta på Ngamwanza är yngre tänker vi honom som en av de lite vuxnare barnen. På skolan är han ganska tuff, han spelar fotboll, är social och har sitt killgäng som han umgås med. I stort sätt som en vanlig, svensk åttaåring alltså. Saken är att det är svårt att vara som en svensk kille när man är åtta år och bor i Nairobis slum utan föräldrar.

Vi gick tillsammans med Lydia, Francis och Peter hem till John, som bor en bra bit in i den brokiga slummen Kware. Det ursprungliga namnet är Quarry men det har blivit ändrat av swahilin. Efter en promenad på fem kilometer, på sandiga vägar under stekande sol kom vi fram till huset. Frågan är dock om man kan kalla det för hus. Precis som vi båda två har fått uppleva några gånger innan så får man gå in på en yta som inte är större än några kvadratmeter, mörk som natten och med en tomhet som slår en hårt. Inuti rummet finns några trasor, en sängram utan madrass och några få klädesplagg som hänger på tork. Som ljus har man ett terpentin i ett glas med en liten veke så att John och de andra barnen kan göra sina läxor när de kommer hem.


Även om ingen av oss är van vid extrem lyx hemma i Sverige, så känns vår lägenhet på cirka tjugo m2 ibland väldigt liten. Begreppet "litet boende" får dock ny innebörd när man gör hembesök. Inne hos John bor nämligen inte bara han och hans mormor, utan åtta andra personer också. Räknar man lite snabbt i huvudet betyder det att det är näst intill omöjligt för alla tio personerna att kunna ligga ner i rummet samtidigt. John är yngst, de andra från hans ålder och upp i tonåren. Alla barnen är barnbarn till Johns mormor. Den äldre kvinnan hade tre döttrar, som för att kunna försörja sina barn tvingades arbeta som prostituerade och på grund av detta blev sjuka och dog av aids. Man pratar mycket om att det är svårare för en ensamstående att försörja sina barn, så försök föreställ dig en gammal kvinna, i slummen i Kenya, med nio barnbarn att ta hand om. 



Innan besöket hade vi gått en runda förbi den lokala affären och köpt med oss majsmjöl, socker, vetemjöl, teblad och kokolja som gåva för att vi fick komma hem och se hur de har det. Barnen äger i princip ingenting, än mindre vad deras vårdnadshavare gör, vilket gör att det känns extra viktigt att ta med förnödenheter när man kommer. Ett hembesök brukar i princip innebära att vårdnadshavaren inte kan ta sig till sitt dagsarbete den dagen. Vi trodde båda två att vi skulle vara bättre förberedda på vad vi skulle möta den här gången, då vi sett liknande förhållanden tidigare, men antagligen är detta något som inte går att vänja sig vid. Det är svårt att hålla känslorna tillbaka när man sitter där och får möta den gamla kvinnans tacksamhet över mjöl och olja, sådant som vi kan köpa när vi vill, i stort sätt utan att blinka, och dessutom veta att detta är många av barnen som vi träffar varje dags vardag. Vi kommer att göra fler hembesök i framtiden hos några av de andra barnen.

Slummen där många av barnen från NCSC bor. Husen på bilden liknar många av de hem som barnen bor i. Utrymmet delas också med getter och åsnor, som fungerar som Rongais sophantering.


Efter hembesöket gick vi med Lydia för att besöka ett av de många andra projekten i området Rongai. Rongai är som sagt det snabbast växande området i hela Afrika just nu och nya projekt dyker upp lite här och där. Detta projektet heter Vicodec och är grundat 2005, ett år efter Ngamwanza. Lydias gamla vän är en av föreståndarna på projektet och tog varmt hand om oss när vi kom. Vicodec har blomstrat de senaste åren och fungerar både som skola, gästboende och klinik. Ett trehundratal elever finns på skolan och personalen så väl som fastigheten är enorm. Det var bra för oss att se hur det kan funka bara några kilometer från där vi jobbar och hämta inspiration för att kunna utveckla Ngamwanza i framtiden.

För att sammanfatta dagen, mycket starka intryck och många händelser.





Kwaheri

måndag 29 oktober 2012

Examination på bok

Dagen har spenderats mestadels i möten med Lydia. Vi har fått se några av de prov som eleverna skriver varje termin och planerat för hur en eventuell framtida dator skulle kunna användas. Barnen får skriva prov på olika nivåer från tre års ålder, för de allra minsta handlar det mest om att färglägga, hitta rätt bokstäver och svara i siffror till exempel hur många äpplen det finns på bilden, det är dock fortfarande en stor skillnad mot Sverige, där vi inte börjar förrän vid sex års ålder. 

Vi har också skissat upp hur Identitetsböckerna ska se ut. Där kommer barnen kunna fylla i dels sina uppgifter, som namn, längd, stam, familjeträd, dels drömmar, bästa vänner och intressen. Vi har redan tagit bilder på nästan alla barnen som kommer att klistras in. 

Imorgon kommer vi att tillbringa hela dagen i Rongai, då vi har blivit bjudna hem till Lydia och familjen för att laga svensk mat och sova över. 



Kwaheri! 

söndag 28 oktober 2012

Söndagsfix

Söndagar är dagen då vi tar itu med allt vanligt som måste fixas, städ, tvätt, veckohandling... Allt sådant där jätteroligt! Det ger dock lite vuxenpoäng att gå omkring i mataffären med en kundvagn, jämföra priser och planera vad vi ska laga till middag resten av veckan. Vi hann också med en väldigt snabb tur på Maasai Market, där är alla försäljare är "våra vänner" och alla priser är "only for us". Det är inte en favoritplats för någon av oss, särskilt inte för Matilda som har väldigt svårt att säga nej.


Nu är både vi och lägenheten lite renare och finare än förut och några timmars eftermiddagsslappande behövs innan nästa vecka kör igång imorgon. 

Kwaheri! 

lördag 27 oktober 2012

On top of the world

Tempot på vår vardag har gått ner en del de senaste två dagarna vilket är rätt skönt med tanke på hur hektisk resten av vår vecka har varit. Igår, fredag, var vi på skolan och pratade med volontärerna och lekte med barnen samt träffade en japansk kille som är i vår ålder som har bott i Kenya sedan augusti. Killen som heter Take bor i Rongai och har besökt Ngamwanza innan, han är också en vän till Lydia och volontärerna. Han pratar inte så mycket engelska men de förstår varandra ändå. Oftast har vi mycket att prata med Lydia om som vi antingen har fått i uppdrag av styrelsen för Helping Hand att ta upp eller som vi rapporterar till dem på kvällen när vi är hemma, men eftersom det inte fanns någon ny information så blev fredagen en lugn dag.

Idag har vi haft en ledig dag med sovmorgon, något som vi börjar värdera väldigt högt just nu. Vi har använt denna dagen till att få lite mer ordning på våra framtida planer här nere och kolla upp om vi kan överta de gamla twitter/facebook-kontona för Ngamwanza så att det blir lite mer liv på bland annat hemsidan för organisationen. Förutom detta har vi varit nere i stan idag (ca 20 minuter med matatu från där vi bor) för att besöka den näst högsta byggnaden i Nairobi och njuta av utsikten från helikopterplattan på taket. Byggnaden är en regeringsbyggnad och används för att hålla konferenser.

Man märker av att det kommande valet är en het fråga just nu med alla valbås som är uppsatta här och där och folk som värvar intet ont anande fotgängare fört att rösta på rätt kandidat. Just nu ser det ut som att Uhuru Kenyatta, den förste presidentens son, är favoriten. Detta kan dock ha att göra med att majoriteten av befolkningen är av samma stamtillhörighet som honom, Kikuyu. Stamtillhörighet är oftast det viktigaste här så därför är det just det som avgör mycket. Spännande det där med valet, återstår att se i december vem som kommer segrande ur matchen.

På väg till utkikstornet träffade vi på en kille som minst sagt gillade att snacka, han, precis som många andra talangfulla kenyaner lyckades få med oss i sitt följe för att visa oss ett ställe där man kan köpa souvenirer. Vi uttryckte dock att vi först ville upp i tornet och sedan eventuellt skulle vi komma till marknaden. Det slutade med (fråga inte hur) att vi hamnade på ett kontor i en byggnad och fick en massa information om safari. Vi kunde sedan fortsätta, med samma kille som innan och nu dessutom en ny, upp till tornet. Väl där uppe, 27 våningar upp diskuterade vi lite olika erbjudanden om safari och sedan gick de ner igen och lämnade oss för att njuta av utsikten. Jag har svårt att tänka mig att en svensk person hade hjälpt en främmande så långt utan att egentligen förvänta sig något i gengäld. En av killarna hade ju tänkt ställa sig vid sitt bås i marknaden innan han träffade oss men hjälpte oss hela vägen upp i tornet istället. Kenya har både varmare väder och varmare personligheter än det kalla Sverige i norr.






Utsikten från tornet var otrolig, man kunde se ända ut i savannen på ena sidan och när man vände sig om såg man de stora slumområdena som finns i Nairobi.

Kwaheri!

torsdag 25 oktober 2012

Egenodlat, närproducerat och inget 9-5-jobb

Efter en lång dag, som började tillsammans med Peter och Dennis som sov över i vår lägenhet efter gårdagens fotbollskväll, kom vi nu till slut hem för ungefär fyrtiofem minuter sedan. 

Dagen har spenderats på olika håll större delen av tiden. Medan David spelade fotboll med barnen och lagade ugali till samtliga på Ngamwanza var Matilda med Lydia, skördade grönsaker, såg till hönsen, lagade mat och pratade. Lydia bor nästan granne med skolan, och det femtiotal höns som finns på tomten används som skolans höns. När det finns tillräckligt mycket ägg tas de med till skolan så att alla barnen kan få varsitt, och vid festliga tillfällen slaktas några av kycklingarna så att det blir lite omväxling från böngrytan med ugali eller ris. 



Mycket av grönsakerna som används i matlagningen kommer från Lydias egen odling, där det finns kål, paprika, pumpor, kryddor, auberginer, tomater och det mesta som behövs. Det som inte finns att ta från det egna landet handlas på marknaden en bit bort. 



För en stor del av personalen på skolan tar Ngamwanza upp tid även utanför schemat. Måndag till fredag är det lektioner, men även på lördagarna kommer barnen för att få mat. Lydia odlar grönsaker, Francis tränar det lilla fotbollslaget, även Ngamwanza FC, där flera av lärarna spelar, och de har träning eller matcher i stort sett varje dag och många gånger följer några av lärarna de allra minsta barnen hem. Behövs det upprepas att de bor väldigt långt bort? Peter, Lydias son, jobbar inte på skolan men är ändå där på dagarna och hjälper till med det som behövs. På samma sätt är Kennedy där, han fungerar lite som en djurskötare, då han hjälper till med Lydias kycklingar och tar hand om hundvalpen som finns på Ngamwanzas tomt. Det är inget 9-5-jobb, det är svårare att skjuta ifrån sig vetskapen om att många av barnen man har spenderat hela dan med sover i plåtskjul, att vissa har blivit sexuellt utnyttjade och att alla har förlorat sina föräldrar, än att lägga ifrån sig en hög pappersarbete eller en uppsats.

Kanske är det därför inte så konstigt att Ngamwanza nu börjar kännas mer och mer som ett hem och den övriga personalen och barnen på skolan som vår extrafamilj. 

När skoldagen var slut var det dags för fotbollsmatch mellan Ngamwanza FC och ett annat lag, Eleven Mchezas (elva spelare) och då David fått hit sin fotbollsutrustning från Sverige så fick han vara med och spela. David lyckades göra en assist till ett av målen men tyvärr hanns det bara med en halvlek eftersom värdet av tid här inte är så stort som i Sverige.. Klockan var därför runt sju när vi lämnade Rongai, och halv nio var vi hemma i lägenheten. Nu är det dags att sova för att orka med morgondagen.



Kwaheri!


onsdag 24 oktober 2012

Främmat och stolta känslor

Då det idag kom finfrämmat till Ngamwanza ägnades gårdagen åt städning och förberedelser. Medan barnen övade sång och dans skulle alltså cirka 60 stolar tvättas och ställas på tork i solen. Ungefär en timma senare var vi (eller inte David som fick sin beskärda del vatten på måndagen) lika blöta som stolarna. Barnen fick gå hem lite tidigare för att hinna tvätta skoluniformer och göra sig i ordning inför morgondagen.





Så, tillbaka till idag. Gästerna bestod av ett trettiotal personer från Sverige som är med på en resa genom Kenya, ungefär likadan som den vi gjorde i februari, under ledning av samma reseledare, Jarle Furali. De kom i måndags och idag var det dags att besöka NSSC. Imorse kunde vi alltså strunta i matatun och lifta med Jarle och gänget. Då fick vi också möjligheten att träffa en av våra vänner som vi lärde känna i februari, Steve, som jobbar som vakt på hotellet gruppen bor på. 

Runt klockan tio kom vi fram till skolan och barnen och lärarna var beredda med välkomstsånger och dans. Även om det var otroligt skönt att få prata svenska en stund så kändes det minst lika bra att komma "hem" till Ngamwanza. När vi var tillsammans med en grupp människor som aldrig tidigare varit på skolan var känslan av gemenskap med barnen och personalen nästan ännu starkare än vanligt. Att först sitta och berätta på svenska om skolan, för att sedan kunna springa iväg och leka med barnen och presentera dem för alla nya "mzungus" gav en varm känsla inombords. Gästerna fick så klart även de vara med och dansa, både till kenyanska sånger och små grodorna. Att se barnen uppträda lämnade oss inte oberörda, särskilt inte som de numera är "våra" barn, och det var inte utan stolthet som vi presenterade barnen och skröt lite extra om dem när de dansade. 





Många i gruppen hade med sig presenter till skolan, block, pennor och leksaker. Hopprepen blev direkt populära! Vårdnadshavarna fick dessutom sålt en hel del saker, något som alltid betyder väldigt mycket. http://davidochmatildaikenya.blogspot.com/2012/10/hantverk-for-en-god-sak.html 

Efter en stund på skolan var det dags för gästerna att åka vidare för att besöka några av barnen i deras hemmiljöer. Med barn och en del personal i bilarna fick vi inte plats, så vi stannade kvar och spenderade resten av dagen tillsammans med Lydia och lärarna. Vi planerar att eventuellt ta oss till giraffcentret som ligger några kilometer från skolan tillsammans med barnen. Eftersom det inte finns en skolbuss skulle vi behöva gå, men med axlar och armar till bärhjälp för de allra yngsta skulle det förhoppningsvis fungera. 


Kwaheri!

måndag 22 oktober 2012

Vattenkrig och tårtkalas

Ögonen öppnas sakta av skönsång och lukten av tårta, blommor och ljus fyller rummet tidigt på morgonen. Idag var det min, Davids födelsedag, något som jag inte har skänkt allt för många tankar på när vi varit här i allt tumult. För 20 år sedan ploppade en 4,5 kg stor unge ut i Helsingborg och nu är han volontär i Kenya. Känns konstigt när man tänker på siffran 20 just, väldigt vuxet. Efter en fin födelsedagscermoni med ännu finare presenter i vår lägenhet fick vi bege oss till skolan som vilken måndag som helst. 

Stämningen på skolan var lite annorlunda idag, precis som om alla väntade på något. När vår omtänksamma kycklingmamma Lydia kom till skolan med en tårta erbjöd vi oss att gå iväg med hennes dotter Jacinta, till ett lokalt bageri och köpa en till tårta så att det också fanns tårta till alla de 34 barnen som befann sig på skolan. Vi var iväg en bra stund och när vi återvände var Jacinta väldigt angelägen att hålla tårtan för att den nog var "för tung" för mig att bära. Då anade den visserligen nyss fyllda men ändå så förvirrade skånepågen stora ugglor i mossen.

Rykten om stora mängder vatten i samband med födelsedagar i Kenya har cirkulerat de senaste dagarna och därför tog jag av mig skorna innan jag gick innanför portarna på skolan. Då möttes jag av personalen och de sjungande samt dansande barnen som bara ville väl....PLASK!! Det var ett lockbete så att jag inte skulle kolla vad som fanns bakom mig, tre av killarna som jobbar på centret med 5 liter vatten var i handen! Nu fick jag istället dansa plaskvåt med mitt nyfunna ekipage genom skolgården men glädjen var ändå enorm! Tydligen hade grabbarna missat en fläck så 20 iskalla liter vatten till gjorde susen. Nu fanns det inte tid att byta om heller (jag var lite förberedd, det kan jag medge) utan nu skulle det bli tårtkalas. 

I Kenya så kan man tycka att det finns mycket märkliga ting och att man hellre kastar glasyr på varandra än att äta den är definitivt en av dem. Jag fick i uppdrag att som hedersgäst mata alla de anställda och hälften av barnen med varsin tårtbit också, mycket på en dag! Efter vårt lilla kalas fick jag byta om och vi hade ett snabbt möte med                                                                  Lydia innan vi var tvungna att lämna för Nairobi. 




Jarle Furali, mannen som introducerade mig till Kenya från första början när jag var bara tretton år fanns nämligen i stan och ville bjuda mig på middag. Vi satt på restaurangen Sierra högst uppe på Yaya Center, vårt annars frekvent besökta ställe för veckohandling med mera. Utsikten över Nairobi är otrolig och blir man bjuden tackar man ju inte nej. 




Kwaheri!