torsdag 20 december 2012

Kwaheri!

Så har dagen D anlänt, för åttiotvå dagar sedan skrev vi vårt första inlägg, här kommer det sista.

Innan vi begav oss till Rongai idag packade vi ner allt som vi inte behöver ha med oss tillbaka till Sverige, matlagningsgrädde, buljong och soja till Kennedy så att han kan laga sås, all extra mat, skor som vi kan lämna kvar och efter en stunds betänketid även Yatzyt som vi beslöt  att vi kan överleva utan under flygresan hem. Det blev en hel del kassar och vi tog taxi ut då vi också skulle handla in godis, läsk och kakor samt leksaker för pengar som blivit skänkta från Sverige. Att åka vägen ut till Rongai för sista gången kändes otroligt märkligt, vi har nog fortfarande inte insett att vi åker hem om några timmar. 

Väl framme vid Tuskys kände vi oss som barn själva där vi körde omkring bland hyllorna med vår vagn. För 12000 shilling, cirka 1000 svenska kronor, kan man få en hel del leksaker upptäckte vi och hela vagnen var full av bilar, dockor, doktorsset och lego. Efter att ha fyllt bilen med leksaker och snacks till allihop körde vi till skolan. Det blev en dag fylld av farväl, dans, skratt och lyckliga barn då leksakerna faktiskt blev ännu mer uppskattade hos dem. Det har varit ett par spännande, intensiva och framför allt glädjefyllda dagar för barnen på skolan den senaste tiden fyllda av bussresor, utflykter, nya leksaker och festmåltider. Det var inte helt lätt att hålla tillbaka tårarna när alla barnen skulle upp och dansa efter godisstunden och både vi, barnen och lärarna var en mer entusiastiska än vanligt. 












Efter en sen lunch öppnade vi upp alla leksakerna och det var fyrtio överlyckliga, och höga på lite för mycket socker, barn som rev upp förpackningarna och rusade iväg åt olika håll för att leka med de nya sakerna. Allra lyckligast var nog Angel som fick en ny fin docka, numera kallad baby Pinky, att leka med. Även spelet Jenga blev en stor succé och vi hann med en mysig spelstund tillsammans med de lite äldre barnen innan det eskalerade, som det allt som oftast gör. 

Innan dansen hade vi blivit halvt dränkta av läsk (vi kommer nog aldrig riktigt förstå oss på traditionerna med att kasta och hälla saker på varandra) och nu insåg vi att det nog snart var dags för nästa del, vattnet. Efter att ha fått en hel del koppar och bunkar med vatten över oss tog Jacinta över som chef och krigsgeneral och skickade barnen efter Dennis och Peter. För barnen, som aldrig får vara med när vattenkrigen eskalerar var detta något alldeles otroligt roligt och alla fyllde på sina muggar och rusade åt olika håll medan Jacinta ropade ut order i bakgrunden. Eftersom Peter numera tar sig runt på kryckor var det lite extra synd om honom, men barnen visa ingen nåd utan fick snabbt ner honom på marken och tog kryckorna. 





Lagom blöta var det dags för hej då. Detta tog några timmar då Lydia och Sven hann komma tillbaka efter möte i stan och det sedan fanns en del att prata om men tillslut blev det i alla fall gjort. Det var inte helt lätt att behöva säga "no, we are not coming back anymore. Or of course we are, but not for quite a long time" till Gitau när han frågade hur många dagar det skulle dröja tills vi kom tillbaka eller att krama om vår kenyanska familj och våra vänner och inte kunna säga vi ses imorgon eller på måndag. Den som hanterade vår avresa bäst var nog ändå Angel som inte var det minsta ledsen utan helt enkelt beslöt sig för att följa med till Sverige. När vi sa hej då vinkade alltså även Angel, och på frågan om hon inte skulle sakna mamma Esther svarade hon helt enkelt "bye bye mum, twende, twende Sweden!" (skynda skynda till Sverige!). En förvånad och något sårad treåring rusade alltså efter bilen när det var dags att bege sig. 



Den allra sista kvällen i Kenya har vi spenderat på en italiensk restaurang tillsammans med Sven och så här mätta har vi inte varit på väldigt länge! Precis innan efterrätten fick vi ett samtal från Lydia som bara ville höra vår röst en sista gång innan vi åkte och säga att hon älskar oss och att vi ses snart. Det hoppas vi också att vi gör. 

Under de här tre månaderna har väldigt mycket hunnit hända, men här kommer vår officiella topp-tio-lista över upplevelser, utan inbördes ordning. 

  • Kirinjaga. Hemgjort öl, lerhus, afrikansk stjärnhimmel och risfält och plantage så långt vi kunde se.
  • Heldagssafari i Masai Mara. The big five på en dag och picknick på savannen med utsikt över en av världens bästa naturreservat och noshörningar tre minuter bort. 
  • Utflykt med barnen. Det finns nog faktiskt knappt något bättre än att se världens finaste barn få chansen att åka båt, se krokodiler, giraffer, klappa elefanter och åka på klassresa precis som en vanlig skolklass. 
  • Avskedsfesten. Pool, jacutzi, grillad mat och definitivt en perfekt partykväll. 
  • Identitetsböckerna. Vi behöver inte säga mer, det har varit underbart. 
  • Matatuturer. Från DJ Andy och dikesfärder till reklamer om getter levererade till ytterdörren och missuppfattningar som att vi ska på skolavslutningar tillsammans med tio andra finklädda kenyaner.
  • Dagen då vi anfölls av en strejkande mobb och fick ta piki piki ut till Rongai, ingen hjälm och sick-sack-åkning mellan den kaotiska trafiken är definitivt en upplevelse. 
  • Första gången barnen fick se film på storbildsskärm. Det spelar ingen roll hur bra The Hobbit är, det är svårt att föreställa sig en bättre bioupplevelse än den för barnen på Ngamwanza.
  • Fotbollsmatchen mellan Harambee stars och Sydafrika. Mer dans, mer sång, mer ljud och definitivt mer droger än på en svensk fotbollsmatch. 
  • Davids tjugoårsdag (vi håller båda med). Vatten i mängder. 
När vi föreställde oss resan hit tänkte vi att det skulle bli en häftig resa och en väldigt bra upplevelse, men det största har ändå varit vardagen. Under tiden här nere har vi hunnit få en helt ny familj och väldigt många nya vänner och även om vi åker hem så finns de kvar. Även om känslan är lite densamma som att ta studenten så är det positiva att det inte är en klass som splittras, vi åker visserligen hem, men skolan och våra vänner finns kvar och vi kan komma tillbaka.




Det är svårt att sammanfatta en hel höst när man har varit hemma hela tiden så att sammanfatta en höst där varje dag innehåller nya händelser och intryck är i stort sätt omöjligt. Det har dock varit helt fantastiskt och även om vi vissa dagar har varit både trötta på varandra, på andra och oftast på trafiken så kunde vi när vi pratade med Sven ikväll knappt hitta en enda negativ sak. 



Om ett dygn är vi hemma i Sverige igen, tjugo grader kallare, och på måndag är det jul. Så från oss båda till er alla, en riktigt god jul, och för sista gången på den här bloggen: kwaheri. 

onsdag 19 december 2012

Utflykt á Ngamwanza

Vår tid här har gått så otroligt fort och nu är det bara de sista timmarna kvar av vår tid i Kenya. Blandade känslor och den positiva delen av dessa känslor upplevde vi idag. Tillsammans har vi sytt ihop en liten utflykt med våra kära små barn på NCSC och idag skulle planen utföras. Som vi tidigare nämnt går det inte att mäta hur mycket alla (ja, även sjuåringen i oss också) har sett fram emot detta. Efter att ha mött upp med Birgitta kom vi till skolan och möttes av lite buttra miner, något som ändrades när vad vi skulle göra under dagen kom upp. Planen var att vi skulle trycka in tre stycken ställen att besöka från början med rent logiskt hade detta varit svårt att klämma in innan det hade varit så mörkt ute att man inte sett det vi skulle ha sett. Därför blev det Sheldrick Elephant Orphanage och Mamba Village. 


När bussarna som sponsrats av Jonas Gejke kom begav vi oss till Sheldrick Elephant Orphanage. Att bara få åka buss någonstans var nästan nog för barnen märkte vi då alla var helt i extas och det signalerade ju bara att det här skulle bli en bra dag! Lättflörtad publik. Sheldrick är ett ställe där man tar hand om övergivna eller föräldralösa elefanter samt noshörningar för att träna upp dem att kunna leva ute i vildmarken igen. När vi kom fram fick vi snällt ställa oss nere vid en avskärmning av rep, eller ja inte alla då eftersom några individer var för korta och helt enkelt fann sig själva plötsligt två meter innanför inhägnaden hos elefanterna. Var elefant har sin skötare som de har en särskild koppling till då de är flockdjur. När vi hade stått och väntat en stund kom ett litet gäng med små elefanter in i inhägnaden som showade och gjorde allt möjligt. En väldigt bra upplevelse att döma av barnens ansiktsuttryck! 







Härnäst blev det Mamba Village, en park där fokus ligger på inhägnader med enorma nilkrokodiler. Mamba betyder krokodil på ki-Swahili och det var så det började. Idag finns här dock en massa aktiviteter som alla barnen var ivriga att ägna sig åt. Tivoli, kamelridning, båttur och ansiktsmålning bland annat fanns på listan med bara några fåtal hanns med, inte till barnens missnöje. Vi fick åka till ett snabbmatstället för att inhandla mat till alla små hungriga barn och en beställning på "sextio korvar och sexton påsar med pommes tack" senare så var vi tillbaka. 







Det var väldigt kul att se barnen som en riktig skolklass och att de, trots sina förutsättningar vara kan vara barn när det ges tillfälle! Hela dagen var en stor succé och vi kunde inte haft en bättre dag tillsammans med barnen som en näst sista avslutning på vår tid i detta fantastiska land. 


Kwaheri!


tisdag 18 december 2012

Inspirerande möten och svenskt julbord

Morgonen började tidigt då vi tillsammans med Sven åkte ut för att besöka New Life Mission, ett annat projekt i Rongai med sponsorer i Sverige. Sven hade tidigare pratat med föreståndaren, som varit med och drivit projektet i tjugo år och känns otroligt stabil och bra. Han och Lydia bytte kontakter och han känns som en bra stöttepelare då arbetet som rektor och föreståndare för Ngamwnanza nog kan kännas lite ensamt ibland.

Vi fick också pratat en hel del om viktiga frågor som hur man följer upp barnen och hur viktigt det är med en nära kontakt mellan sponsorer och projektet. Sedan fick vi en ordentlig rundtur på området där det finns både sjukhus, barnhem och skolsalar. Det var väldigt inspirerande. Att se små barn på bara några veckor som har övergetts av sina familjer, i många fall tonåriga mödrar, får det också att värka i hjärtat. 



Medan Sven spenderade eftermiddagen i möte med Lydia hann vi som vanligt se en film och umgås med barnen innan vi begav oss hemåt. Förutom att lära vår taxichaufför att spela gitarr hann barnen ha disco där både lärarna och alla barnen dansade för glatta livet. Mycket fina filmer finns. 


När kvällen kom var det dags för julbord på Jonas Gejkes restaurang, Matilda såg fram emot knäckebröd, ost och Janssons och David längtade till senapssillen. Alla våra önskningar gick i uppfyllelse, pepparkakor, glögg, risalamalta fanns utöver allt annat som ska finnas på ett julbord och det gav definitivt en särskild känsla att lyssna på julmusik och äta vår ljuvliga svenska julmat. 

Imorgon väntar en heldag med äventyr för oss och barnen då vi ska på skolutflykt till elefantcentret och krokodilparken här i Nairobi. Barnen har längtat i flera veckor och vi är både förväntansfulla och lite nervösa. Till vår stora glädje kommer också Birgitta att följa med, det känns riktigt kul! 


Efter en lång och tröttsam dag är det nu dags för sängen innan de allra sista skälvande, fullspäckade dagarna tar vid. Om dopparedan är då vi åker hem är det imorgon dan före dan före dopparedan, galet!

Kwaheri!

Kontaktperson sökes, rättning, funnen

Efter snart tre månader av, kanske inte alltid så intensivt som det borde ha varit, letande efter en ny kontaktperson började vårt sista hopp försvinna med bara några dagar kvar. Besöket på Svenska Skolans basar hade dock resulterat i några nya kontakter och på måndagen var det dags för ett besök av Birgitta, som bor i Nairobi tillsammans med sin man sedan i augusti.



Om vi kunnat hade vi velat lägga in någon slags pampig dramatisk musik (ungefär som ett "sista-slaget-scen" där de goda nu är på väg att vinna), nu går inte det, så försök att föreställa er detta. Vi hade bara hunnit träffa Birgitta en kort stund under vårt besök på basaren och hade inget direkt intryck, men detta ändrades snabbt. Under bilturen till Rongai hann vi prata en hel del och när vi kommit fram till skolan kände vi ännu mer att vi verkligen, verkligen ville ge ett bra intryck av centret och att detta skulle bli Helping Hands kontaktperson i Kenya. Vi kan nu, mycket stolt meddela att så numera är fallet! Mission accompliced, uppdrag slutfört, målet uppnått! Och Birgitta, när du läser detta, vi hade inte kunnat hitta en bättre kontakt! 


Kwaheri!

Sista helgen...

Halloj alla trotjänare, nu har vi varit lite dåliga igen och glömt att blogga så här följer ett sista saftigt helginlägg.

Fredagen var verkligen definitionen av en "vanlig dag" på Ngamwanza med filmstund, lek och skoj samt att jag och Matilda nästintill tömde kvinnoprojektets förråd på hantverk. Då vi har så fina vänner som dessutom verkat ha blivit lika fästa som vi i alla fina saker köpte vi in det sista till dem så att vi nu stolt kan ta med oss två fulla väskor med hantverk hem. Hoppas att inte kilo-gränsen överskrids bara!

Inte mycket mer att nämna om fredagen förutom att den väldigt "inside-the-box".

Då vi hade lovat att ha en avskedsmiddag innan vi åker skulle denna gå av stapeln på söndagen vilket betydde mycket förberedelser på lördagen! Vi begav oss till vårt ny-upptäckta favoritställe Prestige Plaza och inhandlade en smockfull varuvagn med kyckling, potatis och massa dricka. Att det hängde banderoller som reklam för "The Hobbit" gjorde inte det lilla suget för vårt kalla hemland Sverige mindre. Åja, bio finns det gott om tid förr när man väl är hemma och julbordsmaten har smält i magen igen.

Söndag och dagen-f var här som i fest. Begreppet fest är något som alla våra kenyanska vänner har tolkat lite på sitt eget sätt. Vi hade en liten casual grillmiddag vid poolen i åtanke men några trodde det skulle mynna ut i ett mer eller mindre rave-party. Lydias uppfattning var att eftersom vi är unga vuxna hade hon inte någon som helst plats vid matbordet då vi bara ska göra "high-fives" och dansa med varandra. Hon tackade snällt nej till inbjudan.

Nu är ni trötta på att höra hur dåliga kenyaner är på tid så därför ska vi inte nämna hur sent våra vänner kom till vår lägenhet eller hur bombsäkra vi faktiskt var på att de skulle komma sent och att vi dessutom inte sysslade med något särskilt en timme efter utsatt fest-tid. Så därför får ni inte höra något om det den här gången. Hur som helst gick grillfesten som planerat med David och Francis, de starka männen vid grillen och de lika starka kvinnorna i köket precis som en klyshig 50-talsfilm.



När det var dags att äta tog den grillade kycklingen slut på ungefär en hundradel av tiden det tog att grilla den, drickan likaså även om vi inte är allt för insatta i en bryggprocess och av potatisen som vi köpte för 30 kronor blev det en himla massa över så nu vet ni vad vi äter! Kennedy som är en i gänget av de vi känner i Rongai är nog den person som älskar sås mest i hela världen, i alla fall som vi känner. Bilden nedanför kan demonstrera och att vi fick frågan "is there a spoon?" är ett bra betyg.








Något som också gjorde kvällen bra var att jacuzzin vid poolen var på och i slutet var det knappt något vatten kvar i den av alla dopp. Allt som allt var det en väldigt lyckad kväll med alla de 10 vännerna från Rongai. Bästa sättet man kan fira tredje advent på enligt oss!



Kwaheri!